Okej, känner mig lite bättre idag, men fy vilken tuff vecka det har varit... Måndag & tisdag spenderades stortjutandes, mestadelen av dagen, i soffan. Det är så mycket som kommer upp till ytan i dessa stunder... Saknaden efter en pappa (han finns, men vi har ingen kontakt - mitt val), mina syskon på den sidan, den ovissa framtiden, att känna sig som världens sämsta mamma och fru - ja precis allt som är jobbigt kommer upp till ytan - på en och samma gång.
Tyvärr hör det väl till min sjukdomsbild att jag antingen är personen som jämt är glad, med ett brett leende på läpparna som ständigt förkunnar hur bra jag har det.. Eller så är jag personen som är så låg, så låg, med en känsla av värdelöshet, att vara i vägen och inte duga till något öht.
Jobbigt - men vad kan jag göra mer än att genomleva det?
Det jobbigaste är nog vetskapen om vad mina barn och min man får gå igenom.
Ett exempel som får mig att förstå hur min man genomlider detta är när han häromkvällen kom hem efter jobb och hittade mig sovandes i soffan. Jag är ganska väck av medicinerna så när jag väl har somnat så är jag en aningens groggy i det tillståndet. Han försöker väcka mig för att få in mig i sängen och samtidigt frågar han, med orolig röst, om jag tagit fler tabletter än jag borde?
Då reagerar jag inte - är ju så väck - men på morgonen kommer jag ihåg hans fråga, och då slår det mig - Gud, vad jobbigt detta måste vara för honom! Denna ständiga oro för om jag ska finnas där när han kommer hem, ska jag vara glad? Ledsen? Låg? Nere? Levandes...?
Så ont det gör i mig då jag tänker på vad han går igenom... Och jag försöker förklara, men det finns inga ord som kan övertyga. För det har ju visat sig att jag hamnar i denna sinnesstämning, utan förvarning, även innan.
Jag har iaf fått svar från praktikplatsen att jag är välkommen dit, har också pratat med min handläggare som lovat mig förtur i kön till den grupp som handlägger dessa ärenden. Så nu är det upp till den däringa gruppen att bedöma om jag är arbetsför och om de vill betala för min praktikplats.. Denna eviga väntan.. Och inte kommer det vara klart till den 2/2 då jag blir utförsäkrad - så hur ska vi göra med inkomsten?
Vågar inte hoppas på nånting.
Innan jag sjönk i måndags hann jag altra en tavla med ett citat från Nalle Puh. Ett citat som är till mig själv - för detta är något jag säger alldeles för ofta till mina barn:
Canvastavlan köpte jag för en billig peng på Ullared, har klätt den med cardstock, stämplat dit texten och dekorerat med blommor, fjäril, minirosor, en hemmagjord swirl och ett vitt lövband.
Visst är fjärilen vacker?
Älskar mina blomstersamlingar!
Swirlen blev snygg här tyckte jag, lite läckert när den sticker ut från tavlan..
Ja, det var allt om mig, mitt gnäll och mitt senaste alster.. ;-)
Tyvärr hör det väl till min sjukdomsbild att jag antingen är personen som jämt är glad, med ett brett leende på läpparna som ständigt förkunnar hur bra jag har det.. Eller så är jag personen som är så låg, så låg, med en känsla av värdelöshet, att vara i vägen och inte duga till något öht.
Jobbigt - men vad kan jag göra mer än att genomleva det?
Det jobbigaste är nog vetskapen om vad mina barn och min man får gå igenom.
Ett exempel som får mig att förstå hur min man genomlider detta är när han häromkvällen kom hem efter jobb och hittade mig sovandes i soffan. Jag är ganska väck av medicinerna så när jag väl har somnat så är jag en aningens groggy i det tillståndet. Han försöker väcka mig för att få in mig i sängen och samtidigt frågar han, med orolig röst, om jag tagit fler tabletter än jag borde?
Då reagerar jag inte - är ju så väck - men på morgonen kommer jag ihåg hans fråga, och då slår det mig - Gud, vad jobbigt detta måste vara för honom! Denna ständiga oro för om jag ska finnas där när han kommer hem, ska jag vara glad? Ledsen? Låg? Nere? Levandes...?
Så ont det gör i mig då jag tänker på vad han går igenom... Och jag försöker förklara, men det finns inga ord som kan övertyga. För det har ju visat sig att jag hamnar i denna sinnesstämning, utan förvarning, även innan.
Jag har iaf fått svar från praktikplatsen att jag är välkommen dit, har också pratat med min handläggare som lovat mig förtur i kön till den grupp som handlägger dessa ärenden. Så nu är det upp till den däringa gruppen att bedöma om jag är arbetsför och om de vill betala för min praktikplats.. Denna eviga väntan.. Och inte kommer det vara klart till den 2/2 då jag blir utförsäkrad - så hur ska vi göra med inkomsten?
Vågar inte hoppas på nånting.
Innan jag sjönk i måndags hann jag altra en tavla med ett citat från Nalle Puh. Ett citat som är till mig själv - för detta är något jag säger alldeles för ofta till mina barn:
Canvastavlan köpte jag för en billig peng på Ullared, har klätt den med cardstock, stämplat dit texten och dekorerat med blommor, fjäril, minirosor, en hemmagjord swirl och ett vitt lövband.
Visst är fjärilen vacker?
Älskar mina blomstersamlingar!
Swirlen blev snygg här tyckte jag, lite läckert när den sticker ut från tavlan..
Ja, det var allt om mig, mitt gnäll och mitt senaste alster.. ;-)
