I'm ba-ack! Och allt är bara såååå bra!

Hej alla goa uppmuntrande tjejer! Tack för alla påhälsningar och fina ord och lycka och välgång - de var nog de som hjälpte mig den där extra biten igår!

Igår (måndag 14/9) anlände jag till Kristianstad sjukhus, klockan 13.00. Min lilla mamma fick inte följa med in pga av de nya influensarestriktionerna - så en tår hamnade allt på kinden... Men de snälla syrrorna tog snabbt hand om mig!

Jag blev inmätt, invägd och inslussad på rummet. Nålad, medicinerad och en massa information.

På avdelningen var det helt öde och jag kände mig ganska ensam. Det visade sig sen att de andra var ju på uppvaket eller sovandes på sina rum - jag var ju sist ut för dagen.

Vid 15:00 ringde de från op och sa att jag kunde gå ner. Så jag och en sköterska körde ner sängen.
Sköterskan var helt ny för dagen och visste inte alls var vi skulle... Stackaren.. Vi gick från Dagop till den andra op-avd, fram och tillbaka och den ene visade oss till den andre igen och vice versa..
Till slut fattade den ena av sekreterarna att det var ju visst där jag skulle vara, på vanliga op!
Ja, nog för att jag ska gå ner i vikt och få in bra motionsvanor - men inte trodde jag att de skulle gå ut så hårt redan innan operationen... *flinar*
Men jag är ju utrustad med ett glatt humör så jag tog allt med en klackspark.

På plats fick jag vänta en halvtimme innan jag kom in på operation... Så inte förrän strax efter fyra blev det dags för operation...
(Ni kan tro att min man var nervös.. Han trodde ju att jag skulle vara färdig vid detta laget..)

På op-bordet fick jag på mig vackra benstrumpor och ett värmande täcke. Gasmasken sattes på huvudet, sömnmedlet sprutades in och läkaren frågade om jag kände något än?
"Öööh, eh nä?", sa jag.
Det gick två sekunder och sen bara nickade jag och sen blev det svart!
När de sen skulle väcka mig så kändes det som om det var precis jag somnat.

De puttade till mig för att hålla mig vaken, tog ut tuben ur halsen och de första jag kläcker ur mig är:
"Men jag är ju glad?!....Jag är ju alldeles lycklig??"

*skrattar*
Ja, anledningen var för att jag tidigare snedtänt på narkosen, så både jag och läkarteamet var förberedda på utbrotten - men det blidde inga sådana!

Sen somnade jag nog igen och kördes upp på uppvaket.

Vid halvsju-tiden kom en sköterska med telefon till mig. Det var oroliga mamma som efter många om och men kommit till rätt avdelning. Hon var nästan gråtfärdig eftersom de inte hört av mig - men när hon nu hörde min röst och hur lyckat allt gått - så blev hon så glad.
Strax därpå ringde jag min oroliga make - som också blev mycket lättad. Det blev dock inga långa samtal eftersom jag höll på att somna hela tiden...

Vid halvnio-tiden fick jag resa mig upp (efter tjat från min sida... Snabbt ska det gå! *flinar*) och promenixa och prova gå på toan (där jag också somnade x antal ggr...) och vid 23-tiden blev jag av med droppet och kunde gå själv utan större besvär.

Natten gick finfint. Vaknade ca varannan timme och var då uppe och gick och blåste i den där "lungförstärkaren", samt tjattrade med nattpersonalen.

Vi halvsju kröp det tillräckligt i mig så då steg jag upp och satte på mig egna kläder och gjorde igordning lite på rummet (jag var själv i en tvåmannasal).

Jag fick dagens medicindos - 6 tabletter att svälja ned med vatten... det tog ju ca 1 timme att få mig dem... Haha! Och när jag precis var klar så var det dags för frukost!
Och jag var då proppmätt!
1dl fil (som tog mig 3 timmar att äta!!) och sen en fruktshot som skulle vara under förmiddagen och en näringsdryck som skulle vara över hela dagen (I skrivandets stund, kl17:30, har jag fått i mig 1/2 av den drycken...).
När jag var färdig med filen skulle jag påbörja fruktshoten - och just då kommer lunchen in... Amen herregud - hur ska jag hinna äta allt?!

Till lunch var det 1dl fisksoppa, 1dl morotsjuice och 1dl mjölk....
Jaja, vid 13.00 hade jag fått i mig både fruktshot, soppa och mjölk. Mao var det godkänt för att få åka hem!

Läkaren gav oss lite info om "livet efteråt" och en hel bunke med recept på mediciner & vitaminer. Syrran kom med morfintabletter för smärtlindring och sen begav jag mig ut i friska luften!

Goa väninnan hämtade hem mig och jag var hemma vid halvtre. När jag kom innanför dörren (och efter att ha kramat alla barn, vovve & man) så klappar mellantjejen (7år) mig på magen och säger, med sin ljuvaste stämma:
"Men mamma... jag tycker inte du har blivit så smal... jag tycker nästan du blivit tjockare?"

*ASG*
Men hur goa är barnen då????! I hennes lilla tankegång så trodde hon säkert att jag skulle komma hem smal, plus att det för henne kvittar hur jag ser ut - tjock som smal - jag är ju hennes älskade mamma i vilket fall somhelst!


Helhetsintrycket av allt detta är att det gått kanon, jag mår oförskämt bra! Har inte behövt be om extra smärtstillande och jag känner mig bara sååå glad hela tiden. Trött - men normalt trött liksom.

Vi träffade några som skulle bli opade idag och de stirrade med stora ögon: "Blev ni opade igår?!"
Med tanke på vår pigghet liksom.
Speciellt till mig som blev opad sist av alla - ändå var jag nog både den som var uppe tidigast och den som var piggast.

Så ni som ska in på detta - tänk på att inställningen är A och O, med en bra inställning kommer du långt! Och jädrar vilken häftig upplevelse det är!!

Tack för att du läste ända hit!

Nu ska jag vila en stund och samtidigt försöka få i mig vätska!