Okej, känner mig lite bättre idag, men fy vilken tuff vecka det har varit... Måndag & tisdag spenderades stortjutandes, mestadelen av dagen, i soffan. Det är så mycket som kommer upp till ytan i dessa stunder... Saknaden efter en pappa (han finns, men vi har ingen kontakt - mitt val), mina syskon på den sidan, den ovissa framtiden, att känna sig som världens sämsta mamma och fru - ja precis allt som är jobbigt kommer upp till ytan - på en och samma gång.
Tyvärr hör det väl till min sjukdomsbild att jag antingen är personen som jämt är glad, med ett brett leende på läpparna som ständigt förkunnar hur bra jag har det.. Eller så är jag personen som är så låg, så låg, med en känsla av värdelöshet, att vara i vägen och inte duga till något öht.
Jobbigt - men vad kan jag göra mer än att genomleva det?
Det jobbigaste är nog vetskapen om vad mina barn och min man får gå igenom.
Ett exempel som får mig att förstå hur min man genomlider detta är när han häromkvällen kom hem efter jobb och hittade mig sovandes i soffan. Jag är ganska väck av medicinerna så när jag väl har somnat så är jag en aningens groggy i det tillståndet. Han försöker väcka mig för att få in mig i sängen och samtidigt frågar han, med orolig röst, om jag tagit fler tabletter än jag borde?
Då reagerar jag inte - är ju så väck - men på morgonen kommer jag ihåg hans fråga, och då slår det mig - Gud, vad jobbigt detta måste vara för honom! Denna ständiga oro för om jag ska finnas där när han kommer hem, ska jag vara glad? Ledsen? Låg? Nere? Levandes...?
Så ont det gör i mig då jag tänker på vad han går igenom... Och jag försöker förklara, men det finns inga ord som kan övertyga. För det har ju visat sig att jag hamnar i denna sinnesstämning, utan förvarning, även innan.
Jag har iaf fått svar från praktikplatsen att jag är välkommen dit, har också pratat med min handläggare som lovat mig förtur i kön till den grupp som handlägger dessa ärenden. Så nu är det upp till den däringa gruppen att bedöma om jag är arbetsför och om de vill betala för min praktikplats.. Denna eviga väntan.. Och inte kommer det vara klart till den 2/2 då jag blir utförsäkrad - så hur ska vi göra med inkomsten?
Vågar inte hoppas på nånting.
Innan jag sjönk i måndags hann jag altra en tavla med ett citat från Nalle Puh. Ett citat som är till mig själv - för detta är något jag säger alldeles för ofta till mina barn:
Canvastavlan köpte jag för en billig peng på Ullared, har klätt den med cardstock, stämplat dit texten och dekorerat med blommor, fjäril, minirosor, en hemmagjord swirl och ett vitt lövband.
Visst är fjärilen vacker?
Älskar mina blomstersamlingar!
Swirlen blev snygg här tyckte jag, lite läckert när den sticker ut från tavlan..
Ja, det var allt om mig, mitt gnäll och mitt senaste alster.. ;-)
Tyvärr hör det väl till min sjukdomsbild att jag antingen är personen som jämt är glad, med ett brett leende på läpparna som ständigt förkunnar hur bra jag har det.. Eller så är jag personen som är så låg, så låg, med en känsla av värdelöshet, att vara i vägen och inte duga till något öht.
Jobbigt - men vad kan jag göra mer än att genomleva det?
Det jobbigaste är nog vetskapen om vad mina barn och min man får gå igenom.
Ett exempel som får mig att förstå hur min man genomlider detta är när han häromkvällen kom hem efter jobb och hittade mig sovandes i soffan. Jag är ganska väck av medicinerna så när jag väl har somnat så är jag en aningens groggy i det tillståndet. Han försöker väcka mig för att få in mig i sängen och samtidigt frågar han, med orolig röst, om jag tagit fler tabletter än jag borde?
Då reagerar jag inte - är ju så väck - men på morgonen kommer jag ihåg hans fråga, och då slår det mig - Gud, vad jobbigt detta måste vara för honom! Denna ständiga oro för om jag ska finnas där när han kommer hem, ska jag vara glad? Ledsen? Låg? Nere? Levandes...?
Så ont det gör i mig då jag tänker på vad han går igenom... Och jag försöker förklara, men det finns inga ord som kan övertyga. För det har ju visat sig att jag hamnar i denna sinnesstämning, utan förvarning, även innan.
Jag har iaf fått svar från praktikplatsen att jag är välkommen dit, har också pratat med min handläggare som lovat mig förtur i kön till den grupp som handlägger dessa ärenden. Så nu är det upp till den däringa gruppen att bedöma om jag är arbetsför och om de vill betala för min praktikplats.. Denna eviga väntan.. Och inte kommer det vara klart till den 2/2 då jag blir utförsäkrad - så hur ska vi göra med inkomsten?
Vågar inte hoppas på nånting.
Innan jag sjönk i måndags hann jag altra en tavla med ett citat från Nalle Puh. Ett citat som är till mig själv - för detta är något jag säger alldeles för ofta till mina barn:
Canvastavlan köpte jag för en billig peng på Ullared, har klätt den med cardstock, stämplat dit texten och dekorerat med blommor, fjäril, minirosor, en hemmagjord swirl och ett vitt lövband.
Visst är fjärilen vacker?
Älskar mina blomstersamlingar!
Swirlen blev snygg här tyckte jag, lite läckert när den sticker ut från tavlan..
Ja, det var allt om mig, mitt gnäll och mitt senaste alster.. ;-)
11 kommentarer:
vilken fin tavla önskar att man kunde komma på sådana saker helt själv, är dålig på sånt. kramar i massor.
oj, glömde lämna mina egna spår. /Bic[biiic.blogg.se]
Ååååh, vännen!!! Tittar in först idag, läste om din jobbiga måndag. Känner med dig, ja det gör jag verkligen. Jag är ju vääääldigt lik dig i sinnesstämning, krav, osv osv... Måste alltid vara duktig, fast man egentligen inte orkar. Känner också igen det där att när man är gladare, så ökar kraven från omgivningen. Lika med förståelsen... ser jag väldigt glad ut en dag tror min man att jag inte längre har så ont, så då kan ja ju göra lite mer hemma då.......... suck! Hoppas, hoppas, hoppas att nu FK för en gång skull gör vad de ska, ska hålla alla tummar och tår för att de säger ja, och för att de får tummen ur INNAN den 2/2. Hur ska ni annars klara er????? Herre jösses, vi har bara två barn, och vi har det kämpigt - hur ska det då inte vara för er?!
Tänker massor på dig, finns med dig även om jag inte är inne i bloggen så ofta, men jag har di alltid med mig i mina tankar.
Kraaaaaaaam!!!!
Hej =)
Så himla länge sedan jag hann med någon riktig bloggrunda!! Så mycket fint du skapat och så mycket du skrivit.. Hoppas du har en bättre dag i morgon. Tack för inspirationen du sprider omkring dig =)
Kramiz Maja
Åh, gumman! Jag vet bara alltför väl hur du mår... Och inget kan jag göra för att få dig att må bättre... Finns liksom inget... Det enda... härda ut, det kommer ju att vända, nångång...
Stora varma kramar till dig!
Jag håller tummarna blåa för att allt ska gå vägen med praktikplatsen! Tror att det kommer att passa dig bra!
Förstår ångesten över vad familjen får gå igenom, det där ständigt dåliga samvetet att man gör de illa och hur det påverkar dem när man inget orkar, när man inte är glad osv. Men du, kanske din man skulle behöva gå och prata med någon?? För att få prata om sina egna tankar och känslor kring det här, och för att få en annan förståelse för din situation.
Kram Helén
Hej vännen!
Vilken snygg tavla du gjort! Verkligen impad hur snyggt du fått bokstäverna, så jämnt och snyggt!
Vilket härligt väder vi har här i Eslöv idag, kallt (inte helt underbart dock) med soligt och fint! Är ledig nu fram till bebisen kommer! :)
Kram!!
Jag vet att det inte hjälper så mycket. Men Been there, done that. Jag känner igen situationen så väl. Jag säger vad en god vän till mig sade när jag hade det som värst. HANG IN THERE! Lappen hon skrev sitter fortfarande kvar vid mitt arbetsbord. I dina klara ögonblick, för såna finns, så visa dina nära och kära med en liten lapp , något scrappat eller något annat att du uppskattar att de finns där. Min man blev jätteglad för det där enstaka smset jag skickade. De 5 minuterna jag klarade av livet.
Du finns i mångas tankar, och säkert en del böner också...
Kram på dig.
Hejsan!
Som tack för din härliga blogg och all den inspiration som de ger mig har jag en award till dig att hämta inne i min blogg=)
Ha en bra dag!
Kramelikram Sandra
Hej!
Hoppas du mår bättre nu och att det löser sig med praktikplats, inkomst osv.
Det är så sant som det står på tavlan. Tur att jag inte brukar säga "vi får se" då :)
/M
Så mycket som Puh säger är sant. Han har alltid varit min idol. Om du vill finns en award att hämta hos mig för att du alltid inspirerar. Önskar dig att må bättre.
Skicka en kommentar