måndag 18 januari 2010

No good...

Idag var ingen bra dag...
Jag är helt slut idag, har mått ganska bra på sistone, men så helt plötsligt, när jag befann mig i affären så började krypningarna på ryggen, prickarna framför ögonen, hjärtrusningen och brusandet i öronen. Står med mina två minsta och skyndar mig till kassan, betalar med skakande händer och hoppas att kassörskan inte ska tro att jag döljer något *panik*. In i bilen, svarar barnen halvdant när de pratar, hör inte, vill bara hem. Startar bilen men kan knappt känna gaspedalen under fötterna, kroppen liksom domnar bort och svetten bryter ut. Kommer hem, sätter snabbt barnen framför en film vid datorn och lägger mig i fosterställning i soffan. Det tar ett tag, men sen känner jag hur hjärtat börjar slå normalt och känseln i kroppen kommer tillbaka - sen är det bara tungt.
Nu känner jag mig bara så himla ledsen - utan att veta varför. Tror jag är besviken?
Det var några månader sen sist och därför undrar jag bara varför det kom idag? Varför just idag liksom?
Misstänker att det är för att jag nu tagit på mig den "glada minen". Försöker verkligen vara positiv hela tiden - och det är kanske där bägaren rinner över? För så fort man börjar bli lite bättre, visa upp en gladare sida - så höjs kraven på en. Jag känner på nått sätt att nu kan jag ju inte halka tillbaka igen - då gör jag bara omgivningen besviken.. And besides - omgivningen måste ju vara grymt trötta på mitt "gnäll" vid detta laget..

Jag vill ju så gärna att allt ska vara bra, jag vill leva fullt ut och jag får ju så många chanser - ändå mår jag dåligt emellanåt? VARFÖR???

Jag och mannen pratade jobb igår och han försöker hela tiden peppa mig att hitta jobb - men han förstår inte att jag inte kan ta vilket jobb somhelst. Tex så pratade vi om personlig assistent (har jobbat som det innan) och han tyckte att jag kunde ju ta ett halvtids där - men jag försökte då förklara att det inte går. Det går inte eftersom jag VET att jag kommer ta med mig jobbet hem, jag kommer sitta och försöka hitta lösningar till allt möjligt, leta efter saker som kan göra både jobb & situationen för vårdtagaren bättre. Jag kommer försöka ta hand om gruppen (även om det inte är mitt jobb) och jag kommer ständigt ha dåligt samvete för att jag vill att alla ska ha det så bra som möjligt. Jag kommer inte tacka nej till extrajobb - för det kan jag helt enkelt inte. Jag vet att jag inte borde ta på mig det så - men jag vet också att jag inte kan låta bli när jag väl är där...
Mannen tyckte då att han får ju se till att stoppa mig - men när vet vi att det har gått för långt? Kan man sätta nån exakt gräns?
Nope - enda gången man vet att det gått för långt - det är just när det gått för långt och jag sitter där med huvudet i väggen.

Men hur förklarar man det för någon som aldrig varit i situationen? Hur förklarar man att det är NEGATIVT att vara för duktig, för driftig, för behjälplig? För i stort sett ses det enbart som positivt - men för mig är det inte det i det långa loppet.
*suck*
Är jag jobbig?

Just nu, i denna stund, väntar jag på att få besked om en praktikplats, på ett kontor på mannen jobb. Dock kommer jag inte jobba med honom, han befinner sig i fabriken och jag skulle vara på den administrativa sidan. Jag tror att det hade varit bra för mig - en kontorsplats där jag både kan dra mig undan och ha tillgång till det sociala nätverket. Om allt går i lås så kommer jag börja jobba ett par timmar om dagen och sen successivt öka upp.
Nu hänger det bara på att FK också godkänner detta och då kommer jag få fortsatt sjukpenning och en "garanti" att ta det i min takt.
Godkänner inte FK det så står jag på bar backe den 2/2. Då är vi nere på en inkomst, en inkomst på två vuxna och fem barn. Lagom...

Antar att detta också är en stressande faktor som bidrar till ångesten.

Och nu sitter jag bara och lipar hela tiden. Fan, fan, fan!!

Nä, nu ska jag sluta gnälla. Är trött och behöver nog sova tror jag.
Kram & godnatt





13 kommentarer:

Mathilde sa...

KRAM!!! Måste tokrusa till skolan, så hinner inte skriva någonting ordentligt. Men kände ändå att jag ville skicka en kram!
Så här kommer massa kramar!!

Stämpelhamstern sa...

Skickar också en stor kram till dig!

När jag var superutbränd var min man min räddning. Själv hade jag nada koll så han fick stoppa och styra upp mig när jag "fladdrade iväg".
Hm, han gör nog det fortfarande är jag rädd för är man ambitiös och vill hjälpa/göra rätt så slutar man inte bara sådär, även om man har liiiite bättre koll nu än då.

Sedan ÄR det jobbigt med omgivningen när man mår dåligt på insidan. Det hade varit lättare att ha ett brutet ben att visa upp än ngt diffust.

Kram
Stämpelhamstern

Frusvea sa...

Varför skulle alla bli besvikna på dig? Det är nog så att du blir besviken på dig själv. Men varför ska du bli det, så hårt som du kämpar. Var stolt för alla dom dagar du mår bra, man behöver inte vara duktig hela tiden. Man får vara ledsen, trött och sliten - det är helt tillåtet. Tror att alla bryr sig om dig och är enbart glada och att ingen blir besviken. Ta det lugnt, vila dig och bara ligg där tills allt känns bättre.
Superduperdundermånga kramar !!!!

Vera sa...

NU skulle jag vilja vara hos dig och sluta dig i min famn och krama om dig lääänge!!! Man FÅR vara ledsen, man FÅR deppa ihop, man FÅR klaga över sitt liv och ibland måste man ha dåliga dagar för att uppskatta dom bra.

Jag förstår att du blev chockad och fundersam över varför din dåliga dag kom just där- på affären- men jag tror du sitter inne med facit själv. Du vill ha en meningsfull sysselsättning, du vet att din familj behöver mer än en inkomst, du har stängt inne alltför många negativa känslor och tankar- och speciellt det sista är nog en stor bov i dramat. Vissa av oss har lättare än andra att visa upp en fin fasad även om det är kaos inne i oss...och det håller inte i längden för "det onda" måste komma ut med jämna mellanrum!

Jag håller verkligen tumme och tå för att du ska få igenom din praktik- för familjens skull men absolut mest för din skull!!

Sköt om dig lillvännen!!
BAMSEKRAM

Veronica sa...

Skickar en stor varm kram till dig från mig!
*kram*

Anonym sa...

Vet inte vad jag ska säga...så jag skickar en gigantiskt stor kram..kramar kan jag *ler*

*kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam*

Susan sa...

Pressen från FK kan få en att må hur dåligt som helst, som om du inte har nog med allt det andra!
Tusen kramar till dig gumman. Och kom ihåg, det blir bättre. Snart.

sandra sa...

Åh fy vad trist att du inte mår bra=(
Skickar över några stora bamsekramar och hoppas att du känner dig starkare snart.

Kramar Sandra

Cath. sa...

Å, jag förstår att pressen är stor. Den pressen som man sätter på sig själv brukar vara störst dessutom. Känner igen mig lite i vad du skriver, trots att jag inte varit utbränd själv (försöker förtvivlat låta bli att bli det också). Men jag har ju jobb och inte fK som hänger i hasorna och ska ödesbestämma mitt liv heller. Usch jag blir så arg över att det är som det är. Önskar jag kunde göra mer än att bara skicka en stor varm kram. Du är bäst vet du!

Soulsister sa...

Lider verkligen med dig men du kämpar på bra vännen. Håller tummarna för att nissarna på FK godkänner din praktikplats.
Ses vi på söndag?
kram

Åsa/asamia sa...

Sänder en kram, och hoppas att du får praktikplatsen. Jag känner så väl igen dina tankar från när jag gått i väggen. Man får panik över att man inte får pengar och man får panik över att man ska ta på sig för mkt. Ta en dag i sänder, om du kan ;0) Jag lever så fortfarande så gott det går, trots att jag sen några år jobbar heltid.
Kram

M@gs sa...

Jobbigt som bara den... Det värsta är ångesten över att man har ångest, och att man mår sämre för att man mår dåligt. Att man är en belastning för andra. Att man gråter... Suck, been there done that. Och vad andra än säger så sitter man fast i det.

Sänder bara alla mina varma tankar och hoppas att när pressen från FK släpper så kommer du att få må bättre.

En riktigt stoooor KRAM

Mrs X sa...

NEJ, du är INTE jobbig!!!! Du bara talar om hur du mår och det har du all rätt att göra!! Jag förstår att det är en tuff situation du sitter i och det blir inte bättre om man tvingas hålla det inom sig. Du vet ju att jag är i en liknande situation och jag känner så väl igen det där med ångesten över FK! Det är f-n att de ska få styra så över människors liv.
Tycker absolut inte att du ska jobba som personlig assistent, antagligen inget vårdyrke alls. När man har fullt upp med sig själv så är det både svårt och jobbigt att finnas till för någon annan på det viset.

Jag känner så väl igen mig i det där att när man mår lite bättre, så ökar genast kraven. Det är precis samma för mig! MEN, under min sjukskrivning har jag gått i KBT-terapi och lärt mig att det är fullt tillåtet att säga NEJ! Att tänka på sig själv. Att säga nej till saker fast man mår bättre, för att kunna må bra i fortsättningen också!

Jag tänker så på dig och hoppas att allt löser sig för det bästa!

Kram Helén