No good...

Idag var ingen bra dag...
Jag är helt slut idag, har mått ganska bra på sistone, men så helt plötsligt, när jag befann mig i affären så började krypningarna på ryggen, prickarna framför ögonen, hjärtrusningen och brusandet i öronen. Står med mina två minsta och skyndar mig till kassan, betalar med skakande händer och hoppas att kassörskan inte ska tro att jag döljer något *panik*. In i bilen, svarar barnen halvdant när de pratar, hör inte, vill bara hem. Startar bilen men kan knappt känna gaspedalen under fötterna, kroppen liksom domnar bort och svetten bryter ut. Kommer hem, sätter snabbt barnen framför en film vid datorn och lägger mig i fosterställning i soffan. Det tar ett tag, men sen känner jag hur hjärtat börjar slå normalt och känseln i kroppen kommer tillbaka - sen är det bara tungt.
Nu känner jag mig bara så himla ledsen - utan att veta varför. Tror jag är besviken?
Det var några månader sen sist och därför undrar jag bara varför det kom idag? Varför just idag liksom?
Misstänker att det är för att jag nu tagit på mig den "glada minen". Försöker verkligen vara positiv hela tiden - och det är kanske där bägaren rinner över? För så fort man börjar bli lite bättre, visa upp en gladare sida - så höjs kraven på en. Jag känner på nått sätt att nu kan jag ju inte halka tillbaka igen - då gör jag bara omgivningen besviken.. And besides - omgivningen måste ju vara grymt trötta på mitt "gnäll" vid detta laget..

Jag vill ju så gärna att allt ska vara bra, jag vill leva fullt ut och jag får ju så många chanser - ändå mår jag dåligt emellanåt? VARFÖR???

Jag och mannen pratade jobb igår och han försöker hela tiden peppa mig att hitta jobb - men han förstår inte att jag inte kan ta vilket jobb somhelst. Tex så pratade vi om personlig assistent (har jobbat som det innan) och han tyckte att jag kunde ju ta ett halvtids där - men jag försökte då förklara att det inte går. Det går inte eftersom jag VET att jag kommer ta med mig jobbet hem, jag kommer sitta och försöka hitta lösningar till allt möjligt, leta efter saker som kan göra både jobb & situationen för vårdtagaren bättre. Jag kommer försöka ta hand om gruppen (även om det inte är mitt jobb) och jag kommer ständigt ha dåligt samvete för att jag vill att alla ska ha det så bra som möjligt. Jag kommer inte tacka nej till extrajobb - för det kan jag helt enkelt inte. Jag vet att jag inte borde ta på mig det så - men jag vet också att jag inte kan låta bli när jag väl är där...
Mannen tyckte då att han får ju se till att stoppa mig - men när vet vi att det har gått för långt? Kan man sätta nån exakt gräns?
Nope - enda gången man vet att det gått för långt - det är just när det gått för långt och jag sitter där med huvudet i väggen.

Men hur förklarar man det för någon som aldrig varit i situationen? Hur förklarar man att det är NEGATIVT att vara för duktig, för driftig, för behjälplig? För i stort sett ses det enbart som positivt - men för mig är det inte det i det långa loppet.
*suck*
Är jag jobbig?

Just nu, i denna stund, väntar jag på att få besked om en praktikplats, på ett kontor på mannen jobb. Dock kommer jag inte jobba med honom, han befinner sig i fabriken och jag skulle vara på den administrativa sidan. Jag tror att det hade varit bra för mig - en kontorsplats där jag både kan dra mig undan och ha tillgång till det sociala nätverket. Om allt går i lås så kommer jag börja jobba ett par timmar om dagen och sen successivt öka upp.
Nu hänger det bara på att FK också godkänner detta och då kommer jag få fortsatt sjukpenning och en "garanti" att ta det i min takt.
Godkänner inte FK det så står jag på bar backe den 2/2. Då är vi nere på en inkomst, en inkomst på två vuxna och fem barn. Lagom...

Antar att detta också är en stressande faktor som bidrar till ångesten.

Och nu sitter jag bara och lipar hela tiden. Fan, fan, fan!!

Nä, nu ska jag sluta gnälla. Är trött och behöver nog sova tror jag.
Kram & godnatt